1970–1980-talet

Förnyelsen av stadshuset stod klar hösten 1970 efter en lång och dyr sanering. Efter saneringen fanns nästan ingenting kvar av det gamla stadshuset. Precis innan stadshuset blev klart 1970 blossade en betydande och hetsig diskussion upp i Helsingfors om betydelsen av byggnadsskydd. Stadshuset var i centrum för denna diskussion, eftersom Ruusuvuoris sanering fick ta emot kritik för sitt höga pris och utdragna förverkligande. Föremål för diskussion var även åtgärdernas bristande respekt för den historiskt centrala byggnaden, tidigare Hotell Societetshuset.
Då Aarno Ruusuvuoris byrå genomförde den första renoveringen av den anrika byggnaden 1965–1970 var en stark modernistisk stil det allra senaste. De tidigare stilarna ansågs vara förlegade och opraktiska. Under renoveringen revs gamla Hotell Societetshuset nästan helt och innanför de gamla väggarna skapades en modern ämbetsbyggnad. Endast fasaden, valvet över huvudingången och festsalen bevarades för att påminna om det förgångna. Ruusuvuoris byrå planerade byggnaden och dess detaljer och strävade efter att skapa ett helhetsmässigt konstverk. Färgplaneringen beställde Ruusuvuori av Anitra Lucander.
År 1970 återvände stadens tjänstemän till det förnyade stadshuset som försetts med modern teknik. Inomhuslokalerna hade moderniserats och ornamenten i empirestil hade bytts ut mot eleganta modernistiska detaljer. Dessutom ställdes flera ståtliga konstverk planerade för lokalen ut i stadshusets entréhall i början av 1970-talet. Dessa var Eino Ruutsalos Ljusvägg (1971), Rut Bryks keramikrelief Staden i sol (1975) och Kimmo Kaivantos Kedjan (1971). I entréhallen för borgmästarens mottagningsrum placerades Eila Hiltunens skulptur Människor i tidernas kavalkad (1971). Hiltunen skapade även Sibeliusmonumentet. Den nedre entréhallen lämpade sig även för utställningar: där hölls tidvis internationella utställningar på 70- och 80-talet.
Nybyggnaden planerad av Aarno Ruusuvuori i mitten av kvarteret Lejonet stod klar 1988. På 1980-talet konserverades och restaurerades inomhuslokalerna i de gamla handelsmannahusen i stadshuskvarteret för att motsvara dåtida byggtekniska standarder och standarder för byggnadsskydd. De viktigaste delarna av arbetet som stod klart 1988 var stadsfullmäktiges sessionssal och stadshusets restaurang. I samband med detta ändrades husets innergård till ett offentligt utrymme. De tidsmässiga lagren hos arkitekturen är kanhända tydligast i arkitekturen för stadshuskvarterets innergård. Pelarna av obehandlad betong bär stolt upp nybyggnaden och de stora glasfönstren speglar de äldsta husen i kvarteret.
Källa:
Laura Kolbe, Pekka Puhakka: Helsingin kaupungintalo. Historiaa ja herkkuja. Otava, 2008.

1990–2010-talet

Läs mer om 1990–2010-talet

Kvarteret Lejonet

Läs mer om kvarteret Lejonet