Aarno Ruusuvuori (1925 – 1992)

Arkitekt Aarno Ruusuvuori spelar en central roll i det nuvarande stadshusets historia. Ruusuvuori förnyade stadshuset och gav huset dess nuvarande skepnad 1965–1970. Samtidigt skapade han ett mästerverk inom modern arkitektur. Totalt genomförde Ruusuvuori två renoveringar, den första 1965–1970 och den andra 1985–1988.

Aarno Ruusuvuori är känd som en av de mest ansedda arkitekterna i Finland på 1960-talet. Ruusuvuori tog examen som arkitekt 1951 och arkitektbyrån som grundades av Ruusuvuori upplevde sin blomstringsperiod vid övergången från 1950-talet till 1960-talet. Ruusuvuori innehade undervisningsuppdrag vid Tekniska högskolan år 1959–1966. Flera av hans elever blev senare hans anställda. Ruusuvuoris byrå kallades för hans akademi, eftersom flera av den moderna arkitekturens mest kända finländska namn var anställda hos Ruusuvuori.

Ruusuvuoris stil är modernt avskalad. De kan även anses representera den brutalistiska stilen. I sitt arbete använde Ruusuvuori ofta obehandlad betong, som vid övervägd placering framhäver det naturliga ljuset. Ruusuvuoris arkitektbyrå förverkligade även de minsta detaljerna, såsom dörramar och eluttag, med extrem noggrannhet och planmässighet. De kännspaka dragen för modernistisk och jämlik arkitektur kan ses i stadshuset, exempelvis i att samma material och samma eleganta formspråk använts vid planeringen av såväl toaletterna och städskrubbarna som representationslokalerna.

Den grundläggande saneringen av stadshuset påbörjades 1965. Tävlingen om att renovera stadshuset vanns av Aarno Ruusuvuori med förslaget ”Kivinen eläintarha” (”Djurpark i sten”). Förslaget torde ha fått sitt namn från kvarteren mellan Salutorget och Senatstorget: Lejonet, Elefanten, Dromedaren och Noshörningen. Vid saneringen förnyades stadshuset från grunden med en betydande budget, i enlighet med tidens förnyelseiver. Det första skedet av saneringen blev klart hösten 1970. Ruusuvuori gavs i uppdrag att även genomföra ändringsarbetet från 1985 till 1988. De mest anslående ändringarna var bygget av stadsfullmäktiges sessionssal och stadshusets restaurang.

Saneringen av stadshuset vilade på Ruusuvuoris tre principer. Hans första princip var att lyfta fram de mest anslående delarna hos byggnaden, i stadshusets fall fasaden, pelarna i entréhallen och festsalen. Hans andra princip var att skapa en kontrast mellan nytt och gammalt: gammalt skulle vara gammalt och nytt skulle vara nytt. Hans sista princip var att planeringen och förverkligandet av ny arkitektur skulle genomföras på den gamla arkitekturens villkor. Ruusuvuori ansåg att enkel och elegant modernistisk arkitektur var lika värdefull som dekorativ empirestil.

 

I Ruusuvuoris händer blev stadshuset en ärlig, enkel, ståtlig, modern byggnad med respekt för sin egen historia. I byggnaden förenas nytt och gammalt på ett unikt sätt. Innanför fasaden på stadshuset i empirestil döljer sig ett av den finländska modernistiska arkitekturens mästerverk. Den dyra och omfattande förnyelsen 1970 föll dock inte alla i smaken. Saneringen av stadshuset ledde till en omfattande samhällsdebatt om betydelsen av byggnadsskydd och byggnaders historiska värde.

Betydande arbeten under Ruusuvuoris karriär är utöver saneringen av Helsingfors stadshus exempelvis Hyvinge kyrka och Hagalunds kyrka, Kasbergets folkskola, Weilin & Göös-boktryckeri, dvs. nuvarande WeeGee-huset i Hagalund och saneringen av Gloets ämbetshus.

Under sin karriär var Ruusuvuori även professor vid Tekniska högskolan, chef för Finlands arkitekturmuseum och chefredaktör för tidningen Arkkitehti. Som studerande gjorde han omfattande resor i Norden och Europa. I början av 1960-talet, före hans större projekt, besökte han även USA och Indien.

År 1998, efter Ruusuvuoris död, renoverades stadshuset igen. Det på sin tid moderna ”maskinbyggandet” var tekniskt föråldrat och uppfyllde inte längre de nya funktionella kraven. Nu var Ruusuvuoris 60-talsarkitektur i sin tur föremål för skydd och konservering.

Källor:
Aarno Ruusuvuori: Structure is the Key to Beauty – Järjestys on kauneuden avain. Finlands arkitekturmuseum 1992
Aulikki Korhonen: Kaupungintalo, Aarno Ruusuvuori ja modernin aika. I verket Kaupungin Leijona-sydän 1998