Byggnadsskydd

På 1960-talet ökade antalet invånare i Helsingfors snabbt och staden moderniserades. Befolkningstillväxten var dock koncentrerad till förorterna i stadens utkanter och Helsingfors historiska centrum blev i allt högre grad ett förvaltningsmässigt centrum. Återuppbyggnaden och den optimistiska stämningen efter kriget kulminerade i stadsbilden i stora byggprojekt och rivningsprojekt samt i uppkomsten av tanken om byggnadsskydd.

I centrum av Helsingfors revs gamla byggnader då man behövde utrymme för ny, modern arkitektur. Det historiska värdet hos den byggda miljön vägde lätt i vågskålen på 1960-talet: förnyelseiver och effektiv byggtakt karaktäriserade tankesättet hos den allt mer moderna kommunen och kommunalförvaltningen i den snabbt växande staden. Inställningen till de historiskt och estetiskt betydelsefulla byggnaderna i centrumområdet inom stadsplaneringen var på sina ställen nonchalant.

Saneringen av Helsingfors stadshus 1965–1970 väckte stor diskussion. Precis innan saneringen blev klar publicerade två arkitektstuderande, Vilhelm Helander och Mikael Sundman, sin pamflettbok ”Kenen Helsinki – raportti kantakaupungista 1970”. I pamfletten och texter publicerade i dagstidningar kritiserade männen den dyra saneringen av stadshuset som skadade den gamla arkitekturen. Skribenterna kritiserade även den dåvarande stadsplaneringen och ansåg att centrum var ”dött kvällstid”. De ansåg att stadshusets historiska skikt hade ett egenvärde och borde ha bevarats och konserverats. Pamflettboken tilldelades Eino Leino-priset år 1971. I samhällsdebatten förundrade man sig även över varför man inte byggde helt nytt, då det skulle ha blivit billigare för staden. Förvåning väckte även det behärskade allmänna intrycket i förhållande till det höga priset. Å andra sidan förhöll man sig positivt till Ruusuvuoris filosofi, i enlighet med vilken de viktigaste delarna av byggnaden bevarades.

Ruusuvuoris sanering av stadshuset är ett utmärkt exempel på den tidens melodi: det enda som blev kvar av den ursprungliga byggnaden var fasaden, men inomhus förnyades i praktiken allt. Ruusuvuori genomförde även en liknande sanering med fokus på fasaden av Uschakoffs hus på Norra Esplanaden. Fasaden hos byggnaden som omvandlades till Gloets ämbetshus bevarades, men inomhuslokalerna förnyades med undantag för Jugendsalen.

Saneringen av stadshuset som genomfördes av Ruusuvuoris byrå var ett av startskotten för en viktig diskussion om förverkligandet av byggnadsskyddet. Senare restaurering av byggnaderna i kvarteret Lejonet var mycket lättare och bevarade den gamla arkitekturen.

I Helsingfors stadsbild förenas på ett intressant sätt nytt och gammalt och bevaringen av lager från olika tidsepoker innebär ett värde i sig. Byggnader skyddas för att vi ska kunna se dåtidens värderingar och idéer. Många byggnader som inledningsvis upplevts har blivit en viktig del av staden. Byggnadsskydd innebär inte endast att ta hand om stadsbilden, utan tanken om byggnaden eller området som helhet.

I Helsingfors finns idag över 4 000 byggnader som är skyddade enligt stadsplanen. En av dessa är stadshuset. Föremål för skyddet är inte enbart historiska byggnader, utan även exempelvis förorter från 50-talet och enskilda yngre byggnader eller byggnadshelheter. Med skyddet strävar man efter att bevara byggnadens kulturhistoriska värde. Eventuella ändringar eller reparationer ska ske på omgivningens och byggnadens villkor. För byggnadsskyddet i Helsingfors svarar Helsingfors stadsmuseum.

Källor:
Mikko Lindqvist, arkitekt. Helsingfors stadsmuseum
Vilhelm Helander och Mikael Sundman: Kenen Helsinki – raportti kantakaupungista 1970. WSOY 1970